Emma Dominguez om dansfilmen
Om Dansfilmen
Det är lätt att man inte tror att man kan lyckas för att man bor i en förort eller för att man är ung, Samhällets tryck och fördommar tynger våra ungdommar och hindrar många från att upfylla sina drömmar. Jag vill bryta det, jag vill visa att det går, att det finns en väg och att det är dom själva som kan lyckas ta sig upp och lyckas, bara dom bestämmer sig för att försöka, bara dom inser hur mycket kunskap och rikedom som dom besitter redan. Genom att inspiera kan man öppna ögon och öron .
Tankar och reflektioner efter utställningen
Dansfilmen har visats i konsthallen under månad och lite till. Tjejerna har fått synas,
vilka har varit och kollat på filmen? hur har det känts att få visa upp ”konst”. Kan jag se
filmen som konst eller är det bara en dansfilm? är det här konst? får vi kalla det konst, vem bestämmer? är det vi som bestämmer?
Nu har vi bestämt att vår dansfilm är konst. För mig har den alltid varit ett konstverk, det var
tanken när vi började skapa den, men blev den ”officiellt” konst när dom på konsthallen valde att visa den? har dansfilmen höjts i status efter att ha visats där? jag själv tycker den är grymt bra, och när jag har visat den för andra har jag fått samma reaktion.
Blev den mer tillgänglig eller mindre tillgänglig när den visades i konsthallen? har den nått en annan publik? Tusen frågor dyker upp efter att utsällningen är färdig, tusen frågor som jag ska ta upp med tjejerna, att höra deras tankar och åsikterär en viktig del av arbetet