Jävla finnar på Turné
Edsbyn:
17 april
I torsdags såg jag för andra och tredje gången Jävla Finnar, nu i ett helt annat sammanhang och en helt annan scen, den fina gamla Folkets hem scenen i Edsbyn. Till skillnad från i Norrsundet är det en upphöjd tittskåpsteater och skådespelarna var en smula nervösa innan. Det gick alldeles utmärkt. Märkligt: den laddning kring berättelsen om u-båten Kursk på havets botten jag trodde var unik för Norrsundet fanns lika starkt här, i Edsbyn: Tommy har oss med en gång, i ett starkt rum av tystnad, tät och fuktig som berättelsen själv. Jag försöker förstå hur han lyckas med detta, men ser det inte. Det är ett mycket fint communty-skapande ögonblick, som plötsligt är borta, försvinner och jag andas igen.
Samtalet efteråt över slamrande kaffekoppar handlade också en hel del förutom om bruksmentalitet, om vilka frihetliga möjligheter som givs i olika samhällen. Lasse Ekstrand, själv bruksarbetarson från Sandviken, tog sina egna laddningar in i samtalet. Så spräckte föreställningen den konkreta erfarenheten i pjäsen och öppnade för vidare diskussion. Just detta var något jag tydligt såg här i Edsbyn: just för att Jävla Finnar är så konkret i sin miljö, sina erfarenheter, sitt talade språk, rymmer den paradoxalt nog också en symbolisk nivå: den är giltig också på andra platser, i andra sammanhang.
På eftermiddagen, innan den första föreställningen, folkbildade jag om community-teater globalt och i Sverige, Reine Lööf om arbetet med föreställningen. En liten men mycket intresserad skara, som kvickt översatte det jag sa till egna erfarenheter. En rolig kommentar var den om den lokalt producerade filmen ”Småstadsliv”, en slags nyårsrevy som först gjorde för Youtube och nu har haft urpremiär i Edsbyn. Också det ett exempel på Community konst.
Storvik:
24 april
På Västerbergs folkhögskola föreläser vi först för en stor grupp studenter. Det slår mig alltid i Folkhögskolesammanhang, att vi från mainstreamteaterns professionella utgångspunkt inte har en susning om det rika teaterliv som finns i landet; dock osynliggjort av brist på nationell bevakning. Här en stor uppgift.
Intresserad skara, roliga energier. Vet dock inte vad dom ansåg om föreställningen som denna gång spelades på en liknande scen som den i Norrsundet. Slogs återigen av Tommys monolog om Kursk, han fick till den igen; samma andning i hela publiken. Nu ser jag vad han gör; först hans andnöd, paniken, han spelat i hela sin kropp ända från början egentligen. Sen stegras den i nån minut, han kan inte andas, sen plötsligt släpper han. Det är så han får med oss i publiken. Vi känner hans andnöd, känner hans panik, och andas med honom när han åter får luft. Det är i det ögonblicket hans berättelse om u-båten tar fart och vi är med.
På kvällen I Gävle en offentlig kväll om framtida scenkonst där Reine och jag är inbjudna. Kvällen leds av Gunilla Kindstrand och känns bra: en rätt stor och intresserad publik. Samtalet handlar om den framtida scenkonsten i ett institutionsteaterperspektiv. Jag försöker lyfta de ansatser till community arbete som också funnits på Folkteatern, betonar flera gånger att den professionella teatern inte får hamna i en icke-produktiv polarisering mellan proffs och icke-proffs – att finna en tredje väg. Arbetarbladets kritiker Karin Månsson gillade inte detta och vi utväxlar en del artiklar i Arbetarbladet (http://arbetarbladet.se/kultur)
Senare på kvällen tillbaks i Storvik för teatersamtal efter kvällsföreställningen. Det var en mindre skara, men flera mycket gripna av föreställningen, folk från Sandviken, en ort som nu går igenom ett liknande stålbad. Samtalet handlade mycket om sorg. Hur kommer det sig att sorgen är så stark i föreställningen och inte alls den politiska vreden? Någon talar om detta som ett rituellt behov som föregår den politiska kampen. Någon talar om närheten mellan maskinen och arbetarens kropp: maskinerna är våra vänner, hur kan vi hata dom? Därför sorgen. En slags märklig sammansmältning av maskin och kropp och det är långt från det tidiga femtiotalets Folke Fridell och Elsa Appelqvist som skrev om maskinen som den som håller arbetaren fången.
Som pilotprojekt har de två föreställningarna i Edsbyn och Storvik varit mycket lyckade, här finns utan tvekan en bärighet i en sådan turne runt landet. Samtalet efteråt dock viktiga; i ett gränsland mellan politik och livsfrågor dryftades märkliga saker. Lågmält och ändå engagerat. Hoppas fortsättning följer.