Dansteaterföreställningen heter – Jag är inte en bra representant för personer med synnedsättningar. – Caroline Hammar, dansare med nedsatt synnedsättning.
Under våren 2010 började vi en intensiv research period då jag sökte efter personer som ville vara med och delta i skapandet av en dansföreställning för och med personer med olika grader av synnedsättningar.
En djupintervju som gjordes under våren 2011 med Mikael Ståhl som är politisk sekreterare för ungasynskadades riksförbund och berättelser från personer vi har mött under våra verkstäder i Aspuddens Fritidsgård står till grund och är utgångspunkten för skapandet av ett communitydansverk och manus.
Dansmanuset har tagits fram utifrån deltagande former. Konstnären håller i verkstäder för deltagarna och öppnar upp den skrivna texten för dansarna under repetitionsfasen.
Dramaturgen Jesper Weithz ser till att manuset får stringens utifrån textens innehåll och dramaturgi som sedan tillsammans med koreografen, dansarna, ljud och ljus håller på att formas till dansteaterföreställningen som har premiär den 17 november.
Våra repetitioner startade i mitten av augusti och håller på i fyra veckor.
under oktober skapar vi ljudet och ljuset och i slutet av oktober och fram tills premiär repeterar vi fyra gånger i veckan oftast kvällstid då deltagarna och konstnärerna inblandade har slutat sina jobb för dagen.
Att jobba i community innebär att personer som deltar är med på ideella plan. Vi har en avlönad dansare och lokal projektledare som är frilansare. Hon jobbar med oss på halvtid under fyra månader. Vår dramaturg är anställd under en viss tid och en massa andra inblandade, deltagare som engagerar sig för att det är viktigt att ta fram konstnärliga arbeten som är samhällsförändrande och som belyser en annan verklighet och samtid.
Det är viktigt att förstå förutsättningarna med ett communityverk och vad den dagligen lever med och skapas från innan den har premiär för en publik.
Ett communitydansverk använder sig av en dialog och vill ta fram andra oupptäckta förutsättningar av deltagarens, dansarens kropp och personlighet genom dansen.
Kroppen blir inte ett verktyg för koreografen. Därför är repetitionsprocessen intensiv på ett personligt plan och kan oftast vara förändrande och förstärkande.
I mitt arbete som koreograf använder jag mig av en framtagen metod som jag kallar för politiska kroppslaboratoriet.
Metoden går ut på att tillsammans med dansarna medvetandegöra och analysera kroppens förutsättningar genom att ge dansarna verktyg och frågor som vi diskutterar utifrån samtid och roll som dansare. Vad händer med kroppen då dansaren, deltagaren möter koreografen, rummet, publiken, åskådarna. Och vem är dansaren i det läget?
Dansaren går från att vara ett objekt till subjekt.
Intentionen till undersökningen startade då jag möter grupper i mitt dagliga arbete som koreograf, pedagog och danskonstnär. Jag inser att oavsett om min roll är pedagogisk, koreografisk eller som konstnär bär jag ett ansvar och har viljan att förmedla denna kunskap vidare genom att formulera, skriva och praktisera den.
Paloma Madrid, konstnärlig ledare – dans och koreograf för arbetet Blindheten.
2 september 2011
