Stenshäll om community

Stenshäll om community

Att synliggöra ett annat Europa


Joakim Stenshäll

Vart tredje år, nästa gång i mars 2008, kan man på Wijktheaterfestival i Rotterdam se teater om ett annat Europa. Intensiva och välspelade föreställningar om arbetarkvinnors drömmar och verklighet i Bristols förorter; om turkiska unga invandrares vardag i Berlin, om båtflyktingars öden i kampen för att komma in i Schengen-Europa; eller pensionärers utblick över ett gånget sekel i Utrecht, för att nu bara ta några få exempel.

Alla de erfarenheter vi säger oss sakna på våra stora och små professionella scener finns här tydligt gestaltade, likt ett positiv till ett negativ. Här är vita män en minoritet. Världen är uppochnedvänd och inte desto mindre sann; det handlar om Community teater.

Först under senare år har teaterforskare uppmärksammat fenomenet community teater och då är det typiskt nog teaterpraktiker själva verksamma inom rörelsen som försökt beskriva den som ett världsomspännande fenomen, en mångfacetterad rörelse med en livskraft och meningsfullhet de stora nationalteaterscenerna sällan kan nå upp till.

I alla sina olikheter finns det vissa drag som förenar. Här finns ett fokus på lokala historier naturligtvis, som ofta växer fram i improvisationer eller skapas i kollektiva processer. Men det finns också exempel på dramatiker som ingår i dessa arbeten och skriver texter som iscensätts i mer traditionella former. Däremot finns här ingenting av mainstream-teaterns cirkulerande objektivt goda texter som av teaterförlag bjuds ut på teatermarknaden för goda iscensättningar som skall distribueras till publiken. I community teatern arbetar man från ett helt annat håll. Ofta är det amatörteater, men inte alltid. Här finns hela spektrat, från professionell teater, studentteater, blandformer professionella och amatörer, till ren amatörteater.

Marginaliseringen är en annan förenande länk i rörelsen. Från centrums perspektiv är den en perifer teater, en teater bortvänd från centrums viktiga frågor. Platsteater recenseras sällan av nationella media och intresserar inte heller teaterforskare och historiker. Den försiggår ofta utanför etablerade teatermiljöer i ett gränsland där konst, gräsrotsdemokrati, arbetslöshetsåtgärder, interventionistiska välfärdsåtgärder möts

I sextiotalets alla politiska motrörelser finns platsteaterns rötter, mer än i den antika teatern där hovteatern ständigt sett sin självbild bekräftad och speglad. Även om i många fall också platsteatern har uråldriga rötter. Den sydkoreanska Madang kut till exempel är en modern politisk teater som föds i sjuttiotalets studentrörelse men har rötter långt ner i lokala maskspel och schamanistiska ritualer. Men i sin ideologiska laddning som motkultur är platsteatern ett barn av sextiotalet, som för övrigt också den svenska länsteater och frigruppsrörelsen.

Spelet om Norbergsstrejken är ett klassiskt svenskt exempel på platsteater: här är det amatörer som spelar en lokal historia, arbetsprocessen är demokratisk, manuset, som visserligen skrivs av en dramatiker, växer ändå fram i mer eller mindre kollektiva former och hela orten engageras. Föreställningens mening handlar om självförtroende, självrespekt och upprätt gång. Eller Jordcirkus med sitt arbete i stockholmsförorten Skarpnäck på åttiotalet, eller för den delen Södra Fot som gör ett liknande arbete på samma plats idag, eller Tornedalsteatern eller Angeredsteatern eller…, ja, exempel finns också här i Sverige, såväl i större och mer etablerade som i små osynliggjorda sammanhang. Ofta har Community teatern ett syfte att ge röst åt dem som saknat röst, att återerövra bortträngda historiska erfarenheter i en slags synliggörandets estetik .

Också dessa erfarenheter är del av vårt Europa, men bara på en festival som den i Rotterdam där det marginaliserade möts kan man betrakta dessa erfarenheter som en fresk av livserfarenheter. Drömmen vore att låta fyra eller fem community teatergrupper från olika håll i Europa mötas i Lund för ett slags festivalseminarium; i teaterhändelser, i seminarier, debatter och samtal för att i ett om än bara kort ögonblick låta det marginaliserade byta plats med centrum och bli del av en större europeisk offentlighet.